När tankar känns

Det är som en massa gåtor i en och samma mening...

Jag vet inte vilka som vet och dom som tror att dom vet, vet nog inte hur mycket jag egentligen saknar det. För att vara den hemlighetsfulla personen kan jag vara ganska bra på att vara. Men det är mitt liv, mitt privata och ibland så vill man ha det för sig själv. Men nu vill jag inte ha det för mig själv, jag vill inte ha någonting för mig själv längre. Jag saknar det där med sällskap, jag saknar dom nätter man ligger nära och pratar om allting mellan himmel och jord, dom gånger man känner att man behöver någon och man för en gångs skull vet att man har någon. Nu och en tid tillbaka har det bara varit svårt. Som om jag blivit förhäxad av dig bara för att jag inte gav dig chansen du bad om så många gånger så att jag fick ett av mina igenkännande utbrott. Jag saknar kontakten, jag saknar stöten mellan mig och någon annan. Men jag är livrädd.

 

Sen finns det dom stunder man ska verka hård som sten, spänna upp sig, visa att man klarar sig själv. Det kallas väl för att man är för feg för att visa sig liten och ynklig. Och jag vet inte var jag hör hemma, om jag är liten och ynklig jämt eller om jag är hård som sten. Kan man pendla? Om man kan så pendlar jag.
Som om jag står vid stupet och alla barn runt omkring mig står och klappar händerna i tackt och ropar "hoppa, hoppa, hoppa" och jag hoppar. Det är som om jag själv sätter mig själv i något slags grupptryck, om man nu kan vara en person och kalla det för grupptryck. Jag kan.