När tankar känns

Skulle gå ut på promenad med hunden innan jag skulle åka och jobba (vilket jag inte ska längre, det ändrades), och direkt när jag kommer ut på gångvägen så går jag på högersidan, kanske är en meter mellan mig och gräskanten där Morgan går och nosar. Och människorna här i Botkyrka slutar aldrig förvåna mig, jävla muppar!
Kommer en gubbe cyklandes bakom mig, som jag inte hör eller ser. Han säger tyst "håll in, håll in" och jag kollar över axeln för att se vad det var. Men när jag vrider huvudet så cyklar han förbi. Jag blir jäkligt paff. Får lite panik. Han cyklar ju rakt in i Morgans koppel och tror ni han stannar? Nej. Han fortsätter. Jag blir förbannad.

Jag: "Men gud.. Kan du stanna så att jag får ta bort kopplet?"
Jag: "Du kan ju fan använda plingklockan nästa gång."
Han: Stirrar ner i styret och säger ingenting.
Jag: "Men jag ber om ursäkt för att jag inte såg dig.." (I hopp om att han skulle be om ursäkt).
Han: Cyklar iväg som om ingenting har hänt.

Jag stör mig så mycket på folk som inte kan prata. Be om ursäkt. Säga förlåt.