Älskade vän

Och där kom det, det liksom bubblar över nu. Att livet är så orättvist och hemskt ibland vet väl alla om men när det kommer så nära inpå en själv och ens familj så blir det verklighet också. För snart 3 veckor sen så förlorade vi en helt underbar person, min systerdotter, det jävligaste är att hon inte ens fick fylla 1 år. Allt är så oklart i mitt huvudet, tårarna kommer varje dag, ibland tänker jag "tänk om jag hade kunnat gjort något" men hur skulle jag ha kunnat gjort det på ca 65 mils avstånd? Men jag tänker tanken flera gånger per dag ändå. Glädjen som finns nu är att min storasyster och Chelseas mamma överlevde. ♥

Pic: Jag tog den här fina bilden på Chelsea när hon precis hade vaknat från en skön tupplur i våran säng! Fredagen den 26 december 2014, vi var barnvakt och jag kommer alltid minnas den dagen med henne!

Jag har läst om diabetes flera gånger nu, från att knappt veta något alls om det så börjar det klarna i huvudet på mig hur sjukdomen fungerar. Just nu kan jag bara säga att jag hatar den så jäkla mycket och att någon gång ska väl forskarna komma fram till en lösning? Men det är väl långt dit. Så det ända jag vill är att jag hoppas att ni kan gå in på diabetesfonden och ge en peng till forskning för att ge mer hopp om att forskarna ska kunna komma fram till något, kanske till och med få bort sjukdomen helt och håller (jag drömmer väl nu). Jag hoppas på eran hjälp.

Pic: Zoe har kramkalas med sin underbara kusin Chelsea. ♥


Amanda:

Jag beklagar sorgen så mycket.
Tänker på Er <3

Svar: Tack så mycket! Ibland händer verkligen det man aldrig trott skulle hända. Ta vara på alla runt omkring dig! <3
Carina

Kommentera inlägget här: